Olympisk mästare. Smaka på det. Kan man ens förstå det, om man åstadkommit just det – jag menar, verkligen fatta? Det är det absolut största man kan uppnå inom professionellt idrottsutövande. Från och med den 7 augusti 2021 är Malin Baryard Johnsson – tillsammans med sina lagkamrater Peder Fredricson och Henrik von Eckermann – för all framtid olympisk mästare. Det är inget som kan ta det ifrån henne. Här berättar hon om bedriften och hur man upprätthåller en långvarigkarriär på det sätt som hon lyckats med.
Det finns mycket man kan säga om OS-finalen i Equestrian Park, men det första jag kommer att tänka på är drama. Ett högklassiskt drama där allt ligger under en samlad yta av extrem koncentration. Ernest Hemingway använde sig av något han kallad isbergsteknik då han skrev sina romaner och noveller. Merparten av isberget finns under ytan. Man förstår att författaren, genom en stramt berättad historia, utlämnar saker som ändå kan läsas in. I OS-finalen 2021 döljer sig så mycket mänskligt liv, prestation, tid och uthållighet. Så mycket psykologi, anspänning, mentala förberedelser, förhoppningar och undertryckta rädslor – det är så otroligt mycket outsagt som vibrerar under dessa få timmar då allt måste stämma. Och det gör det hela – om möjligt – ännu mer spännande.
Förberedelser inför lagguldet
En vecka innan tävlingarna inställde sig det svenska laget i Tokyo.
– Det var de allra bästa förutsättningarna, vi bodde bra, det är fina träningsförhållanden på OS, berättar Malin. Det var visserligen varmt och man får såklart se till att hästarna får vatten och foder vad de behöver. Men det har vi alltid full koll på, såväl hemma som på tävling. Vissa hästar dricker sämre, och man måste vara vaksam på det – men H&M Indiana har alltid druckit bra.
– I övrigt gör vi som vi brukar göra varje dag hemma, fortsätter hon. Det är ingen skillnad. Den plan man har, gäller vid alla tillfällen. Det ska vara så lite förändringar som möjligt, för att hästarna ska vara trygga i det de gör, de ska känna igen sig, de ska vara avslappnade: det sköter man genom att hålla på sina rutiner.
Malin Baryard Johnsson tillsammans med hästen H&M Indiana.
H&M Indiana – en exceptionell häst
För Malin gällde det att H&M Indiana var i god kondition och att allt följde planen. Malin har många gånger i intervjuer vittnat om att H&M Indiana är en exceptionell häst. Hennes förmåga, hennes talang är otrolig. Samtidigt har hon sagt att hon också är exceptionellt komplicerad häst. Man kan fråga sig om hur man avgör att det ändå är värt att satsa på en sådan häst, som är svårriden, men som man förstår äger en alldeles särskild potentialitet.
– Även om de två första åren med H&M Indiana var mycket svåra, och att jag ibland tvivlade på att det skulle gå att få fason på henne, var det ändå som att jag förstod att om jag gav detta den tid det behövde, så skulle hon bli precis det hon är just nu. Idag visar hon det varje dag. Och vi har ett otroligt stort förtroende för varandra.
Hon litar på mig något enormt och vill alltid göra ett bra jobb.
– I och med att hon har varit och är så svår som hon är, betyder det att jag måste ligga steget före hela tiden, fortsätter Malin. Kanske har det också gjort mig bättre. I alla fall är hon makalös tävlingshäst. Det är den bästa häst jag ridit.
Stor respekt mellan ryttarna
Men det är inte bara hästarna som ska vara i toppform. Även ryttarna måste vara sitt bästa. Dels den egna fysiken, vilket givetvis är ett ständigt arbete. Men också relationen mellan ryttarna är viktig. Gruppdynamik är alltid ett svårt kapitel. Att komma överens, att vara lyhörd, att både fokusera på sin individuella insats och samtidigt göra allt för laget – det är mycket som ska stämma överens. En konflikt kan förstöra ett lag och dess prestation, givetvis. Det finns det många exempel på. På frågan om dynamiken mellan ryttarna, och hur de trivs ihop, är Malin tydlig:
– Vi känner varandra så himla bra, och har roligt ihop, säger hon. Om någon vill vara för sig själv, känner man det, och lämnar utrymme. Vi har stor respekt för varandras integritet, och att man under press kan behöva tid för sig själv att ladda. Alla har sina olika sätt att hantera det. Ingen tar illa upp. Med den rutin och erfarenheter vi har tillsammans – och att vi är goda vänner, gör att vi också kan prestera ihop.
Lagguld nästan inte möjligt
– Det är så otroligt mycket som ska stämma för att kunna ta ett lagguld, fortsätter hon. Det är nästan inte möjligt. Ett individuellt guld är väldigt svårt det också, men ett lagguld innebär att tre ryttare och tre hästar måste prestera sitt allra bästa. Vid samma tillfälle. Minsta lilla missöde för någon av oss och allt är över.
Vi vet ju hur det gick: Det blev OS-guld. Laget red fyra rundor vardera felfritt, vilket inget av de andra lagen lyckats med. Så var de alltså ett av de tio bäst placerade lagen som skulle rida lagfinalen. Det blev en spännande grundomgång som svängde fram och tillbaka. Nervkittlande, minst sagt. Till slut stod det klart att det blev omhoppning mellan USA och Sverige, båda med 8 fel vardera. Omhoppningen blev otrolig. USA hade tre felfria hoppningar. Sverige hade två, Malin och Henriks. Allt hängde på en sista felfri ritt och tiden. Peder Fredricson behövde komma under 40,31 – vilket inte var en lätt tid att slå. Men han lyckades, och med god marginal. Resten är som man brukar säga historia.
– Våra förberedelser som lag hade varit väldigt bra, säger Malin. Våra respektive hästar var i toppform. Vi var otroligt laddade, inställda på medalj och visste att vi hade goda chanser. När det sedan nådde ända fram, det var en otrolig känsla, nästan overklig!
En styrka att inte älta
Hur förbereder man sig mentalt för det? Att prestera vid rätt tillfälle. Det måste vara lätt att låsa sig fast vid rädslan att vara den som inte presterar.
– Jag är inte en person som ältar saker – det tror jag är något som hjälpt mig att alltid komma vidare genom åren, säger Malin. Varken segrar eller misslyckanden tänker jag särskilt mycket på. Det tror jag är bra när man ställs för den situationen som vi ställdes inför: att det blev omhoppning efter att vi nästan hade haft guldet i våra händer. Vi är alla i laget rutinerade, och vet att det inte är över förrän det är över. Det är bara att ladda om.
– Dessutom känner jag till vad som händer med mig innan tävling. Vet att nervositeten är en känsla, att jag får lite tryck över bröstet. Det gäller bara att den inte tar överhanden.
Fr. v. Anette Zackrisson hästfodersäljare, Malin Baryard Johnsson en av Svenska Foders sponsorryttare och Susanne Edlund hästfodersäljare.
Vardagen slutar inte
Kanske är det själva inställning till livet som spelar in vid en sådan anspänning. Att livet inte slutar – det fortsätter direkt då man kommer hem. Att livet är allt som pågår hela tiden. Det är tiden, det är ansträngningen, det är familjen, det är hästarna.
– Min vardag slutar inte, säger Malin. Hästarna ska ridas, förberedelser för nästa mål går igång omedelbart efter en tävling. För mig är det viktiga helheten. Inte bara tävlingarna. Mitt fokus finns på hästen, hur den ska må som bäst, hur jag ska kunna prestera tillsammans med den på nästa tävling, och nästa, och nästa. Dessutom är det att följa hur mina barn växer, hur vi har det som familj. Jag gör mitt jobb varje dag, jag är mamma varje dag.
– Den viktigaste tävlingen pågår här hemma – i vardagen. Det är här, varje dag, som tävlingen ska vinnas. Det är här hemma som jobbet görs för att det ska bli resultat vid tävling. Och det inkluderar allt.
Ett isberg som inte krymper
Men just vinsten av OS-guldet har hon ändå fått stanna kvar i. Det har varit en hektisk tid efter olympiaden. Intervju har följt på intervju. Det har varit roligt, säger Malin.
– Det har fått mig att vara kvar i känslan och njuta av guldet, att vi faktiskt gjorde det, konstaterar hon. Det är det absolut största som hänt mig. Såklart betyder denna vinst otroligt mycket för hoppningen i Sverige också. Uppmärksamheten har varit enorm.
Det är väl just uppmärksamheten som är toppen på isberget. Den uppmärksamhet som Malin just nu åtnjuter: intervjuerna, TV-showerna, inbjudningarna, uppmärksamheten. Men under det synliga isberget finns allt det där osynliga, viktiga som gör succén verklig – det dagliga arbetet med hästarna, familjen, arbetskamraterna. Kärleken till det liv som Malin Baryard Johnsson har valt och som pågår varje dag.
Och det är ett isberg som tillskillnad från riktiga isberg inte krymper.